Rubriken talar för sig själv.

Jag tänkte att jag skulle berätta för er varför jag är så himla glad.

Idag klockan 16 så hade vi tid hos veterinären för ett "sista" återbesök.. Ett besök som skulle avgöra Rozzos fortsatta tillvaro.
Jag började jobbet i vanlig tid, men slutade vid 13.30 idag. Det kändes ändå ganska smärtfritt just på själva jobbet, men så fort jag satte mig i bilen och åkte till stallet så började jag storgråta!
Mascaran rann ner till munnen ungefär. Jag var verkligen så jävla ledsen, för nu visste jag att jag var på väg på riktigt för att få ett besked.
På senaste besöket sa veterinären till mig att jag skulle komma någorlunda förberedd denna gången, förberedd på att få höra att vi skulle döma ut Rozzo. Man kan vrida och vända på tankar och diverse, men hur ska man någonsin kunna förbereda sig på att sin vän eventuellt ska lämna dig för en plast i himlen?
Det går liksom inte.
och när jag satte mig i bilen dök tusen tankar upp i mitt huvud och jag grät ta mig fan hela vägen fram till stallplanen.
Efter att ha fixat till i stallet (mockat och gjort maten) så gick jag och hämtade min älskling i hagen. Och hans himla mysiga blick gjorde ju att jag började gråta igen såklart. Och när han sen kom fram till mig och goasde in sig i min jacka så tänkte jag "Ska det här bli sista gången jag får uppleva de?"

Pappa kom upp och kopplade på släpet och sen körde vi iväg. Jag sa inte mycket till pappa under den tiden. Jag var mest otrevlig och snäste åt honom så fort han öppnade munnen. Jag vet att han ville prata om annat för att jag skulle tänka på något annat ett tag men allt han sa just då var fel och jag tyckte väl egentligen han borde vart tyst, även om jag vet att han bara menar väl.
Jag vände istället bort huvudet och slumrade till ett par minuter. Var sjukt trött och hade så himla ont i magen av all ovisshet.

Väl framme på kliniken så tog det lite extra lång tid innan vi fick hjälp. Men då hade jag hunnit lugna ner mig och Rozzo hann kissa både en och två gånger..
När det var vår tur så sprang vi med honom på rakt spår, longerade honom och gjorde böjprov.
Jag tycker alltid det är svårt att läsa en veterinärs tankar, men pappa fick en bra känsla och viskade till mig:"Jag tror det här kommer gå vägen"
Men efter allt som hänt så vågade jag inte hoppas på nåt.
Vi blev i alla fall inkallade till deras kontor och pratade lite och kom fram till att Rozzo är okej igen =)
Han har en liten liten markering, eller ja, en liten annorlunda rörelse på vänster bak som gör att det inte ser 100% ut. Men det är inget han har ont av, utan enligt veterinären så "är han sån, och det får man acceptera".
Han trampar inte riktigt så bra med det benet, men när jag rider ihop honom och får honom att trampa rätt så kommer det inte kännas konstigt.
Det är ju lite så med äldre hästar att de har lite skavanker och kan va lite orytmiska, och han är helt enkelt en sån häst!
Så nu ska jag alltså rida igång Rozzo igen och bygga upp honom. Konstigt nog så har han inte tappat så mycket muskler som jag trott, men däremot konditionen.
Veterinären tyckte jag skulle rida igång honom nu i ca 6-7 veckor innan jag kan börja småhoppa lite hinder och om allt känns bra då så ska jag öka på och köra på som vanligt!

Förstår ni hur jävla glad jag var när jag åkte därifrån idag ? Jag grät av ren glädje, och när jag pratade med mamma i telefon så trodde jag det skulle bli översvämmning hemma hos henne. Hon grät banne mig mer än mig.
Det var som en stor sten lättade från hjärtat, och jag har vart helt utmattad sen jag kom hem eftersom jag spänt mig och vart orolig hela dagen.

Det man inte får glömma är att om det kommer ett bakslag framöver så är det mer eller mindre ingen idé att lägga tid och pengar på fler behandlingar.
Men just nu så är allt underbart och jag håller alla mina tummar och tår för att Rozzo ska hålla, och att han framförallt behåller den härliga livsglädjen han haft senaste tiden !

Jag har länge tvivlat på det här med mirakel och hopp. Men just nu är jag evigt tacksam till han däruppe som gjorde detta möjligt, och framförallt så är jag så tacksam för att Rozzo orkat kämpa på så bra som han gjort!
Alla fina människor (vänner, familj, släkt, jobbarkompisar och hästfolk) vill jag tacka för allt stöd och all uppmuntran.. Ni är guld värda!






I love you <3