Som jag skrev i förra inlägget så skriver alla bloggare om hur bra deras liv är, hur kul de har VARJE dag, hur lyckliga de är med sina respektive eller sina one-night-stands, hur mycket pengar de spenderar och hur mycket nytt de köper varje dag.

Läsare får en bild av att de här människorna alltid har det bra och att de alltid är lyckliga som om det inte fanns ett enda problem i hela världen. Jag tror det är falskt. Alla människor kan inte alltid må bra. Ibland har man deppiga dagar och är ledsen men det är förstås inget man vill skriva om för då låter man ju som en tråkig människa.
Men i det här inlägget tänker jag i så fall vara tråkig. Jag är oftast glad och positiv till det mesta, men just för tillfället har jag en ganska tung period i mitt liv.
Jag tar det från början. Ni som orkar läsa kan ju göra det,  medan ni som har tunga ögonlock eller inte är intresserade lika gärna kan sluta nu..

..För nu börjar jag.

Den 8 januari var jag i Thailand med min dåvarande pojkvän. Vi hade haft 3 jättebra veckor därnere. Kvällen innan vi skulle åka hem, fick jag ett sms av min syster. "Ring mig, det gäller Ceres". på något sätt fattade jag direkt. Vi hördes av flera gånger under kvällen/natten och vid 3 tiden på natten fick jag det värsta samtalet i hela mitt liv. Jag har aldrig gråtit så jävla mycket, jag har aldrig skrikit så mycket och jag har aldrig känt mig så jävla chockad och förstörd. Jag var på andra sidan jorden och kunde inte göra ett skit. Det kunde inte familjen heller, men jag fick inte ens säga hejdå.
Ceres var min bästa vän i nästan 10 år. Vi har gått igenom så himla mycket. Hon har aldrig varit sjuk eller något och sen händer detta på bara en dag.
Jag har alltid sagt det att, den dagen Ceres går bort så kommer jag knäckas. Brytas ner helt. Det gjorde jag. Jag trodde inte man hade så mycket tårar inom sig.
Det sista året var pga vissa orsaker lite dåligt. Men jag hade äntligen sett fram emot att få rida som vanligt igen nu när jag skulle upp med Rozzo till samma stall.
Men livet fick en tvärvändning och jag kände mig inte motiverad till någonting längre.
Kan ni förstå känslan av att det ni älskar mest av allt, bara slits ifrån dig och bryter ner dig totalt? Jag kände bara en tomhet, ett stort hål av ingenting. Det gör jag fortfarande.
Det gör ont i hjärtat när jag sitter och skriver det här och jag är inte blyg med att erkänna att tårarna rinner.
Jag har fått såå mycket fina kort på Ceres som vi framkallat, och köpt fotoalbum till. Men jag ska vara ärlig och säga att jag orkar inte sätta in dom. Jag klarar inte av det.
Det finns några få som förstår hur jävla ont det gör när sånt här händer, och det är de som vart med om det själva. En hästmänniska som inte fått uppleva det här, vet inte hur det känns.
På ett sätt kan man jämföra det här med människan. Vissa tror att det inte är lika jobbigt bara för att det är ett djur. Jag ska säga er kortfattat att Ceres var min bästa vän. Ingen mänsklig människa var ens i närheten av att vara lika bra som henne. När hon slets ifrån mig så gör det lika ont för mig som det skulle göra för er att förlora er bästa vän till himlen.
Två månader efter att hon lämnat oss valde jag att göra något speciellt. Jag har tatuerat in hennes namn och födelseår på min underarm. Ett tecken på att hon alltid är med mig, och lyfter mig under de jobbigaste stunderna i livet.

Efter att ha kommit på fötterna någorlunda så kämpade jag vidare med Rozzo. Vi åkte ut på lite tävlingar och det började gå riktigt bra. Vi gjorde stabila rundor med fina placeringar i 1,10 och debuterade 1,20 på våren. Fortsatte hoppa 1,20 på kommande tävlingar och sista rundan var superfin! Rozzo var verkligen i toppform. Vi vann vår första klass tillsammans i Juni (1,10 regionalt) och jag hade massvis med tävlingar inplanerade under hela hösten.
Men då kommer nästa bakslag. I slutet av juli får han en spark på kotan på ena bakbenet. Efter bara ett par dagar åker vi till kliniken i Vaggeryd. Vi gör undersökningar efter undersökningar. Röntgen, ultraljud och massa annat. Idag, den 29 oktober har vi fortfarande inte hittat felet på honom. Han är fortfarande lite halt på vänster bak och "skadan" är en stor gåta.
Precis när det alltså börjat gå bra och man börjat hitta lite motivation efter en otroligt tung vinter så blir man knäckt igen. Att åka till stallet och mocka och väga hö är inte vad jag vill.
Det som gör mig mest ledsen är att man inte vet vad felet är  på honom. Jag har åkt från kliniken 5 gånger ovetandes om vart han har ont. Tänk om hästar kunde prata..
Att gå runt och inte veta hur man ska behandla honom är så himla knäckande. Att inte få något svar på hur allvarligt det är, eller när man kan börja rida igen, eller om han går runt och lider. Alla obesvarade frågor får mig att må så dåligt.
Tänk er själva, om ert barn skulle må dåligt och inte kunna berätta det för er, visst skulle ni bli oroliga?
Jag har en jobbarkompis som fick ta bort sin häst utan att ens kunna ställa en diagnos om varför. De hittade inte felet. Jag skulle aldrig orka om det skulle hända mig nu. Då gräver jag ner mig.
Rozzo är detsamma för mig som ett barn är för sin mor.

I slutet av augusti i år hände nästa bakslag. Jag låg och vilade när telefonsamtalet kom.
Jag var så otroligt chockad. Jag visste inte vad jag tänkte, jag bara slängde mig i bilen och körde! Jag har tur som har körkortet kvar.
Jag kunde inte fatta att det var sant. Det finns ingen chans i hela världen att detta skulle kunna hända.
Min syster och hennes fantastiskt fina Staples var ute och red i skogen, och fick inte komma tillbaka tillsammans.
De var med om en ridolycka. Jag är oerhört tacksam för att min syster klarade sig och fortfarande är vid liv, för det är verkligen det viktigaste, men att behöva se denna fruktansvärda skadan på en jättefin vän (Staples) var så hemskt att det inte går att beskriva. Hon hade brutit benet så illa att det inte fanns något alternativ.
Veterinären var snabbt på plats och gjorde det han skulle.
Jag kan inte fatta att det är sant. Hur kan vi förtjäna allt det här på 8 månader? Allt är så orättvist. Det känns numera som man inte kommer upp på fötter igen.
Självkänslan är helt borta och det känns som att allt man en gång brydde sig om så otroligt mycket, har man ingen ork till längre.
Jag vet att några av mina vänner har blivit drabbade. Jag hör inte av mig så mycket längre vilket visserligen är lite ömsesidigt, och det kan verka konstigt från deras sida, men jag har mått så otroligt dåligt, och när jag är ledsen stänger jag hellre in mig. Jag är inte den som ringer och vill prata med någon. Jag vill vara ledsen i min ensamhet. Det kan verka väldigt egoistiskt eftersom det egentligen borde vara normalt att prata med någon om det, men jag är inte sån.
Jag vet inte om jag vill be om ursäkt för att jag inte hört av mig så mycket, eller jo, det vill jag i och för sig. Men jag skulle snarare bara önska att ni läser detta och förstå vad jag går igenom. Och jag vet att ni förstår det innerst inne, för ni är otroligt bra människor.
Jag hoppas att jag kommer upp på fötter snart igen så det kan bli lite mer som förr. För jag saknar många av mina vänner. Ni betyder så mycket!

Med tårar som rinner så ska jag försöka avrunda detta inlägg på något bra sätt.

Varenda eviga dag tänker jag på mina älskade vänner som befinner sig i himlen. Varje dag blir jag påmind om hur orättvist livet är. Varje dag blir jag påmind om att man ska ta till vara på dagen eftersom det lika gärna kan vara din sista.
Jag hoppas för allt i hela världen att INGEN behöver uppleva det här som jag och min familj varit med om det här året. Jag önskar inte ens min värsta fiende det. Jag har i och för sig ingen fiende, men ändå.

Jag hoppas att alla ni som läser detta förstår och accepterar hur mycket hästarna betyder för mig. Det är min livsstil som jag lägger ner tid, pengar och träning på 7 dagar i veckan, 365 dagar om året.

Jag hoppas också att ni har fått någon förståelse för varför jag ibland beter mig som jag gör.

Och till sist..
Tack alla ni underbara människor som ställt upp och ställer upp i alla lägen. Ni är så otroligt mycket värda att det inte finns ord för det. All kärlek till er!

Tack älskade hästar för allt fint ni gett mig här i livet.
Jag hoppas min älskade Rozzo piggnar till fort så vi får fler fina stunder tillsammans.

..Och tack till er som orkade er igenom det här inlägget. Vare sig ni läste eller inte så var det skönt att få skriva av sig lite. Man behöver det ibland.




Jag saknar dig älskling.



Du var på väg att bli något riktigt bra. Jag saknar dig min fina vän.



Kämpa på älskling. Vi ska tillbaka!