Efter den senaste tiden så har jag velat pussla ihop ett inlägg om ett ämne som folk verkar ha förstorat upp lite, eller snarare tyckt för konstiga saker om.

Jag tänkte jag skulle göra en liten redogörelse för hur läget faktiskt ligger till. Sen om ni vill fortsätta tro det ni gör så, fine! Men här kommer i alla fall en sann historia om mig och min bästa vän Tina och våra "stalker-rykten". Är vi verkligen så crazy som folk tror eller är det en myt?
Kryp ner under täcket, och häng med in i sagornas värld, för nu börjar vi..


Det var en gång.. Äsch, nej vad löjligt! Vi tar det på vanligt vis..

För fyra år sedan skrev en finsk forward kontrakt med vårt kära HV. Tina som tidigare haft en finländare som favorit i Hv (Kalle Sahlstedt) fick en bra magkänsla av att det här skulle bli bra.
Hon valde att kolla upp spelaren lite, om vad han gjort tidigare. Det var allt från statistik och meriter till klubbadresser m.m.
Efter att ha sett honom på en del träningar växte han snabbt fram som en favorit. Och sedan dess har hon alltid haft ett extra öga på honom.
Denna spelare är såklart Jukka Voutilainen. Han har gjort 4 bra år i Hv med mycket hockeygodis, många poäng och viktiga avgöranden.
Han är en skicklig spelare som tillsammans med sina kedjekamrater kan avgöra vilken match som helst.
Innan denna säsongen valde han att skriva på för ytterligare 4 år vilket såklart uppskattades av alla Hv-fans och framförallt Tina :)

Inför förra säsongen var det min tur att bli glad. Då skrev Oscar Sundh på för laget och jag tyckte direkt att det var en bra värvning. Han är väl inte direkt en spelare som öser in mål, men gör otroligt viktigt jobb över hela banan och är riktigt bra defensivt. För att ett lag ska fungera så behövs alla sorters spelare. Oscar är inte den som alltid utmärker sig mest på isen eller i protokollen, men med hockeyögon sett så är han en viktig kugge, liksom de andra i laget.
Bland de första gångerna jag la märke till Oscar ordentligt, var när han och Lance Ward var i fight (Oscar spelade i Timrå då) och Lance knäckte näsbenet på honom.
Oscar i ett motståndarlag är ganska jobbig att möta under en hel match. Mycket fart och energi från de skridskorna.
I vilket fall så blev Oscar en favorit för mig som jag följde lite extra under säsongen. Jag tyckte att utvecklingen gick framåt och i slutspelet var han, tillsammans med Falk och Tedenby en jäkligt stark kedja som alltid skapade något!
Jag har alltid varit en person som gillar spelare som jobbar hårt i "det tysta" om man nu kan kalla det så. För mig behöver man inte alltid göra mål eller ligga högt i poängligorna. Huvudsaken är att man bidrar med något viktigt som får ett lag att fungera. Att man accepterar sin roll helt enkelt.

Det här var bara en liten presentation om varför vi har varsin favorit i laget.
Nu kommer själva syftet med inlägget..


Under andra hälften av förra säsongen började jag och Tina umgås väldigt mycket utanför hockeyn. Men hockeyn är ändå det stora intresset som vi har gemensamt och därför blir det mycket prat om det dagligen.
Vi ser varje match tillsammans och är ganska lika vad gäller matchbilder osv..
Bortaresorna vi varit på har varit super roliga!
Hockey är en sport där mycket känslor är iblandade. Ett avgörande mål i en viktig match kan ge sånt glädjerus att man tror man är dum i huvudet på riktigt.
Jukka är en typisk spelare som avgjort många viktiga matcher och när man då redan har honom som favorit (som Tina har) så växer ju bara intresset för spelaren ännu mer. Inget konstigt egentligen..
En spelare som levererar vad publiken vill se blir en publikfavorit.
Under förra säsongen tyckte vi på något sätt att vi fick supportrar fick vara med och fira guldet på ett annat sätt än tidigare år. Det kändes som att Hv var mer utåt och lät folk fira på ett annat sätt istället för att stänga in sig och fira själva.
HVTV har gjort fantastiska reportage där man fått chansen att lära känna en spelare mer. Eller i alla fall få en bild av hur personen är även utanför isen.
De allra flesta spelarna är väldigt ödmjuka medan ett väldigt fåtal av dem har lite mer attityd.
Hur som haver...
Jag och Tina har fått en positiv bild av våra favoriter när vi sett reportage, sett dom på isen och även när vi pratat med dom. Ett bra helhetsintryck!

Bara för att vi blivit extra glada när de gjort något bra på isen eller när vi ser hur snygga de är på HvTv så har vi fått något av en Stalker-stämpel.
En stalker-stämpel som lätt har förstorats upp av många.
Visst vi pratar mycket om dom, det kan vi inte förneka. Men hockeyn berör oss mer eller mindre dagligen via media av olika slag.
Media är som de flesta känner till, inte världsbäst på att uppmärksamma spelare som förtjänar det.
Det är däremot jag och Tina.
Det har hänt att vi skrivit till spelarna att de gjort bra insatser och när vi träffade dom i guldyran så verkade de uppskatta lite beröm och uppmärksamhet.
Det kan även ha blåst dit någon lapp på någons bil och lite så.
Men i det stora hela så är det faktiskt mest prat mellan Tina och mig. Vi skojar och stimmar om det mesta gällande spelarna och leker lite med fantasin.
Det tråkiga med detta är att folk tar det så seriöst. De tror att vi i princip skriver till dem tusen gånger om dagen, att de är de enda spelarna vi ser på isen och att vi knappt bryr oss om resten av Hv. Så är absolut inte fallet!
Hv71 som lag är såklart prio nummer ETT och det har det alltid varit. Sen att man håller ett extra öga på en spelare som man tycker om, ser inte jag som någon konstighet.

Tyvärr tror ju då folk att vi är knäppa på riktigt, så här kommer lite fördomar - verklighet.

Fördom: Idag när vi var på isträningen trodde folk att vi var där enbart för att kolla in just dessa spelarna.
Verklighet: Både jag och Tina var lediga på förmiddagen idag och tänkte att vi skulle göra något annat än att sova. Eftersom det är uppehåll i nästan två veckor så tyckte vi det kunde vara trevligt att få se lite hockey.

Fördom: "Dom åker upp till Ö-vik för att spelarna ska se att dom är där, eftersom det är så tomt på bortastå". De vill bara synas.
Verklighet: Vi älskar HV båda två och tyckte det kunde vara roligt med en långresa under säsongen. Denna resa planerade vi i Maj månad och vi var en full bil som åkte upp. Syftet med resan var att ha en riktigt rolig roadtrip med härligt sällskap och sedan se när Hv spelade match. Hade vi velat visa upp oss för dom hade vi inte behövt åka 180 mil.

Fördom: Nu skriver de bara om Oscar och Jukka igen. Det börjar övergå till besatthet.
Verklighet: Vi skriver en del om dom i bland annat våra FB statusar eller inlägg. Vi är inte besatta, men varför kan man inte få uppmärksamma en favoritspelare lite utan att det ska behöva tolkas fel?

Fördom: De tycker att de spelarna är bland de snyggaste människorna de sett.
Verklighet: Den enda fördomen som stämmer.


Det jag tillsist vill tillägga är att vissa saker som vi säger får ni faktiskt ta med en nypa salt!
Ni behöver inte dumförklara oss för att vi visar lite intresse för två spelare när vi alltid är med och hejar fram hela laget.
De "stalker" sakerna vi gjort har varit  för att ha lite kul i livet. Något att prata om och kunna skratta åt dagen efter. Man lever bara en gång, och varför ska man hålla inne saker och ting alla gånger? Man kan ju ändå inte mer än att misslyckas i så fall.
Det är väl faktiskt inte så konstigt att man blir glad när man pratat med dom ibland och inser hur trevliga de är? 
Så till er som stör er på att vi härjar runt lite ibland... Vi är inte så störda som vi kan verka ibland. Ta oss med en nypa salt och inse att vi bara har kul!
 

LAGET Hv71 är alltid prio ett.