Efter mycket om och MEN så följde jag det bästa mottot som finns att leva efter.. Nämligen:

VÅGAR MAN INGET,VINNER MAN INGET.

Kan mycket väl vara så att jag anses vara bortgjord, men vadå? Då har man gett det en chans, och jag tror ändå att solen går upp i morgon med någonstans bakom allt regn :)



Jag tror mycket väl att det är så att människor är för fega/blyga för nya utmaningar och att skapa sig nya kontaker. TIll en viss del sorterar jag in mig själv under den kategorin.
Jag har inga problem med att träffa nytt folk, utan känner ändå att jag är social av mig. Men jag, liksom säkert många andra blir fega och nojjiga när det handlar om en speciell person, kanske någon som många känner till eller någon man är lite småintresserad av.
I regel är ju den personen som vem som helst annars. Men så känner man inte alltid.

Man känner känslan att man inte är tillräckligt bra eller ser tillräckligt bra ut för att man ska duga. Då gräver man istället ner sig, fegar ur och fortsätter drömma om hur det hade kunnat vara.
Det är inte säkert att det blir någon verklighet av sin dröm man har, men om man inte försöker göra sig hörd så kommer man heller ingenstans. Allt kommer inte som ett brev på posten.
Därför har jag numera intalat mig själv att leva efter mitt motto.

Dessa ihopsatta visdomsord avslutar detta inlägg.