Är nyss hemkommen från 9,5 timmars jobb och måste erkänna att jag är lite trött.
Ska strax gå och nana, för klockan slår snart 03.30..

Har gått ganska bra på jobbet idag. Blev en hel del att göra där på kvällen och även vid 01 ungefär när en hel buss med negrer kommr in i restaurangen..
men å andra sidan gick tiden fort :) Vi fick oss ett par goda skratt eftersom en gäst från bussen hade lämnat en avkomma på toaletten. Eller ja, ni förstår nog. Bakke hade turen att hitta den :)! HAHA! grooose!

Vad ska man egentligen skriva mer? har ju för tusan uppdaterat två gånger på en dag nu! ;) Det ni!

Det enda jag kan säga innan jag släcker ner datorn, lampan och teven är att när jag får tid för mig själv så börjar jag fundera och tänka på vad som faktiskt hände den 8 januari.
Bilder spelas upp i mitt huvud, och jag kan liksom inte förstå, eller snarare så vägrar jag förstå att du är borta.
Jag tror att du ska stå i hagen när jag kommer dit, och att vi ska ut och busa i skogen.. och att jag ska kunna få pussa och krama dig flera hundra gånger till.
men verkligheten och tårarna hinner ifatt. Jag måste acceptera att det är som det är. Men jag vill det inte.
Jag har förlorat min bästa vän, mitt hjärta och den jag älskat mest i hela världen.
Kan ni förstå hur man känner sig då? När något plötsligt bara rycks ifrån en och förändrar ens liv bara sådär?

Ceres, jag saknar dig så jävla mycket. Jag vill att du ska komma tillbaka till mig. <3
Jag hoppas du vakar över oss däruppe. Vi ses snart min älskade underbara häst! Ingen har gett mig så mycket glädje som du.
Saknaden är stor och många tårar är fällda, men tårar är det ofta och saknaden varar varenda eviga minut, livet ut. 

Jag lovade mig själv att aldrig någonsin tatuera mig, men om det var något som skulle tatueras så var det du. 
Och det har jag gjort. Du kommer vara med mid varje steg jag tar resten av mitt liv.

Ceres, Jag älskar dig! <3

//Carro.