Jag har verkligen tänkt en del senaste tiden på hur jäkla blockerad jag har varit.
har liksom varit i nån slags himla bubbla och inte kommit ut eller vad man nu ska säga..
En bubbla som bara handlar om mitt liv typ.
Jag har inte orkat prata med folk som vanligt, jag har inte orkat svara på några sms, jag har varit kort och låtit tjurig i telefon och så fort jag inte varit tvungen att lämna lägenheten så har jag mest varit hemma. Antingen sovit, eller bara tittat på tv/suttit vid datorn och stängt ute alla tankar.
Allt detta har jag gjort omedvetet. Jag är knäckt över allt som händer och är inte mig själv. Jag försöker förtränga det som händer just nu, men blir påmind precis hela tiden.
Jag har alltid varit en sån person som vill vara för mig själv när jag mår dåligt, men såhär ensam som jag vart nu har jag nog aldrig varit. orkar inte ens prata med mamma å pappa i telefon för jag vet att dom frågar hur det är med *** och jag orkar inte säga att det blir sämre. Jag orkar inte inse att det går åt fel håll. Jag orkar ingenting.

Jag vill bara att allt ska bli bra, och att jag ska kunna vara som vanligt igen. Jag är ju nästan alltid glad och positiv och älskar att hitta på saker och träffa folk. Men nu är det helt tvärtom.
Har inte orkat höra av mig till någon knappt. Inte så mycket som jag velat i alla fall.
Jag hoppas de flesta förstår och inser att jag kommer höra av mig mycket mer när det blir ett slut på all jävla skit!
Tack alla ni som ställer upp! <3