Är precis hemkommen från stallet efter ännu en hoppträning.
Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta träningen. ALLT stämde och Rozzo gick så himla bra =)

På uppvärmningen så var han jättefin i skritten och traven.. Han blev sedan lite stirrig när vi körde igång galoppen men jag satt och höll mig lugn och tålamodet höll så det blev riktigt bra tillslut..

Framhoppningen gick bra den också.. Man märker dock att han blir lite nonchalant när hindrena inte är så höga men det är bara jobba vidare, för han ska kunna gå skärpt även på låga hinder =)
Hoppningen sen gick kanoners! Han blev lite pigg första gången i trekombinationen men andra gången var klockrent!
Även linjen mellan ett räcke och en oxer gick han på fyra fina galoppsprång..
Vi vände sedan på linjen och hoppade oxer-räcke.. Han gick såååå himla bra.. Och sista gången höjde Micke upp räcket. Såg hyfsat högt ut faktiskt men det var ju bara att rida på som vanligt. Och han hoppade som en jääkla gud!
Mamma som är lite nyfiken på höjder och som för övrigt inte tycker att jag bör hoppa högre än 90 cm frågade Micke hur högt det var. Och det låg på 1,40.. Jag ska erkänna att jag faktsikt aldrig hoppat så högt innan..
Men allt kändes såå himla bra idag och det stämde till 110%.
Det var till och med så hopptränaren sa att han ville prova och hoppa honom för att han såg så fin ut..
Sånt är alltid kul att höra :)

Ni som själva har häst/ponny känner säker till den där känslan då allting bara stämmer och att man nästan ordagrant skulle kunna hoppa hus!
DEN känslan, är otrolig. DEN känslan är den som driver mig framåt och gör att jag vill satsa på det här och framförallt får mig att tycka det är så oerhört roligt att hålla på med hästar. Det ger mig motivation!

Idag har jag faktiskt haft en misslyckad dag och kände mig dessutom hängig, hade huvudvärk och var allmänt trött.
Men nu är jag glad och pigg igen och glädjs så mycket åt min älskade häst..

Man kan verkligen älska en människa, och det gör jag. Jag älskar min familj och jag älskar min pojkvän.
men kärleken till ett djur är en helt annan grej.
Ett djur snackar ALDRIG nån skit, det är aldrig några problem gällande känslor ellar annat. och man vet att man kan lita på dom.
Rozzo Boy är faktiskt mitt allt!
Sen finns det en liten själ till som jag utav några anledningar inte träffar längre. Och det är min älskade Ceres. Jag saknar henne så himla mycket, Tänker på henne VARJE dag.
Dessa två individer är de som står mig allra närmast hjärtat och det kommer INGEN någonsin att kunna ändra på.

Tack mamma och pappa för att ni ger mig chansen att hålla på med det roligaste jag vet!