Sitter i soffan och tittar på progammet Spårlöst och jag måste erkänna att jag precis fällde en liten tår.
Tänk att bli bortadopterad när man är liten och sen när man är 24-25 år, då får man träffa sin riktiga familj.. Det måste vara sjukt känsligt.
Allting är ju egentligen så fantastiskt att man kan söka upp folk vart de än är i världen. Och att se människor bli så lyckliga av att träffa varandra igen..

Men en tanke slog mig. Och det var:
Det finns ju olika anledningar till varför föräldrar väljer att adoptera bort sina barn. Denna mamman vet jag inte vad hon hade för anledningar men hon adopterade bort 6 av 7 barn.
Hade jag blivit bortadopterad så vet jag faktiskt inte om jag hade velat träffa mina biologiska föräldrar.
De har ju liksom "gett" bort dig, till en helt främmande familj. De vill av någon anledning inte ha vårdnaden om dig.
Och jag vet faktiskt inte om jag hade velat träffa någon som gjort så mot mig.
Din mamma är alltid din mamma och din pappa är alltid din pappa oavsett vad de gör för val i livet. Men i mitt tycke så ska föräldrar ta sitt ansvar och jag tycker faktiskt inte att det finns någon acceptabel anledning till att adoptera bort sitt barn.

Som jag nämnde innan så grät jag faktiskt lite när jag såg visss scener i programmet men jag tycker ju egentligen inte om att gråta så om 10 min så ska jag istället kolla på "Ballar av Stål". För då kommer eventuella tårar bara vara rena skratt-tårar.. =)